Vetenskap: Skämt på din bekostnad

Intressant artikel, men jag har en känsla av att författaren kastar ut barnet med badvattnet. Det han synes polemisera mot är lekmannens absoluta tro på vetenskapen, inte den som vetenskapsmän själva omfattar. Riktiga vetenskapsmän har en betydligt mer ödmjuk inställning, till vad de håller på med.

Det viktigaste är, att man måste göra klart för sig att VETENSKAP ALDRIG BEVISAR NÅGOT och inte heller kan göra det! Processen är följande: Någon gör en observation. Utifrån den gör vederbörande upp en teori. För att kunna testa denna teori, gör vederbörande upp alternativa teorier till den gjorda observationen, t.ex. tidigare accepterade ‘fakta’. Sedan testar man de olika teorierna. De som visar sig falska, förkastas. Om fler än en teori håller i experimentet, måste man göra nya experiment. Så håller man på, ända tills det endast återstår EN teori, som då accepteras som ‘sann’.

I den här processen finns det naturligtvis en mängd fallgropar. Den vanligaste är, att, man kan göra oändligt många teorier om allting, den ena mer komplicerad än den andra, Därför är rutinen den, att man alltid premierar den teori, som är den enklaste, principen kallas för ”Ockhams rakhyvel”.

Vi kan ta den katolska kyrkans dogm under Medeltiden, att jorden var Universums medelpunkt. Munkarna lade sina pannor i djupa veck, för att förklara, hur observerade fakta kunde stämma med dogmen och fick fram den ena teorin efter den andra, med allt ökande komplexitet. När Galileo elegant lade fram sin teori, som fick alla observationer att bilda en logisk kedja, sattes han i husarrest resten av livet och han fick offentligt förneka sin teori. Men hans extremt enkla teori, jämfört med munkarnas fantastiska konstruktioner, är idag accepterad som ett faktum. Varför? Jo, för att man har hittills inte haft några observationer, som bestrider den. Komme det sådana observationer, får man naturligtvis ifrågasätta den och söka efter en bättre teori.

Det finns idag en rörelse bland humanister, som inte har något egentligt intresse i naturvetenskap, att vilja ifrågasätta vetenskapen som helhet, bara för att vetenskapen INTE BEVISAR någonting. Men det är ett faktum, att ingenting i naturvetenskapen GÅR att bevisa. Det skulle kräva, att man VISSTE allting annat i Universum, än just det man skall bevisa – vilket vi naturligtvis aldrig kommer att veta.

Det man idag arbetar med inom vetenskap, är sannolikheter. Med hjälp av statistiska modeller, räknar man ut hur sannolikt det är att en teori är falsk – alltså inte sann. Om sannolikheten för att den är falsk är mindre än 5%, accepteras den som sann. Det betyder att var tjugonde ‘sanning’ alltså är felaktig. Själv anser jag att denna nivå för acceptans är på tok för låg T.ex. teorin att ‘penicillin hjälper mot bakteriella infektioner’ har i experiment haft extremt mycket lägre ‘falsk-procent’ än så, varför alla idag köper den teorin som sanning.

När man ser på naturvetenskapen, måste man ha ovanstående fullständigt klart för sig, annars hamnar man i ett moras, där allting ifrågasätts på till och med löjligt lösa grunder. Speciellt är detta påtagligt, när det gäller journalister idag: Utan någon som helst skolning i naturvetenskap – de är humanister nästan alla – ifrågasätter de allt, som vetenskapen kommit fram till, utan närmare eftertanke. Idag – speciellt i Sverige – ifrågasätter de t.o.m. logiken, ja t.o.m. matematiken. Varför?, undrar vän av ordning. Tja, uppenbarligen har de tyckt att det var tråkigt och betydelselöst, under sin skolgång, så då gör de det enkelt för sig och fortsätter sitt tonårsflummande och sitt känslobaserade trams.

Vad de inte förstår är att allt vi gör, baseras på den naturvetenskapliga processen: Se bara på hur ett barn lär sig gå. Det testar hundratals sätt att resa sig och flytta fötterna, successivt lär det sig vad som fungerar och till slut sitter det där. Det har gjort experiment på experiment, uteslutit de icke-fungerande sätten ett efter ett, kvar blir det som gör att barnet kan gå.

Ovanstående resonemang visar alltså: Utan logiken och utan naturvetenskapen kan vi människor inte ens gå. Om man börjar ifrågasätta hela den kunskapsprocess, som pågått så länge som människan ha kunnat skriva och räkna – och mycket längre än så – då blir allting ett oförklarligt sammelsurium, och ingenting av det moderna samhället skulle finnas.